Johan Olssons första Klassiker

Johan Olsson – tankar och känslor efter klassikern

Johan avslutade sin Klassiker med debut i Vasaloppet den 4 mars. Direkt efter målgången på Vasaloppet tog vi tillfället i akt att prata med den pensionerade elitidrottaren – motionären, Johan Olsson.

Hur känns det?
– Jag är trött och frusen, haha. Nej men, nio mil, jag som tävlat i världscupen vet att det inte är någon lek. Man blir trött, oavsett hur vältränad man är. Man tar slut i musklerna och det blir jobbigt till slut.

Johan insjuknade i influensan bara veckor innan Vasaloppet, och starten var länge hotad. Men, han tog sig till start och stakade de nio milen på 4 timmar och 47 minuter.

Var du nervös inför start?
– Ja, det var jag. Jag är ju van vid att man förbereder sig rejält. Man tränar för att känna sig trygg med distansen, så att man vet att man klarar av det. Inför Vasaloppet hade jag nästan inte tränat någonting, så ja, jag kände mig inte alls trygg med att köra loppet. Jag förstod att jag skulle behöva hålla igen långa, långa sträckor – alltså åka långsammare än jag egentligen kunde för att låta kroppen behålla energin.

Gick det som förväntat?
– Ja, det tycker jag. Men det är klart, man slåss mot den mentala delen också, speciellt när man ser alla kilometerskyltar. Man ser att man åkt fyra mil så har man fem mil kvar, det är klart det sätter ens mentala styrkor på prov.

Jag hade inte elitambitioner eller att köra järnet.

Varför startade du i motionsledet?
– Jag hade inte elitambitioner eller att köra järnet. Utan jag behövde ta det här på min nivå som en motionär. Därför ville jag ha alltifrån den här klassiska Vasalopps-nummerlappen till att stå i motionsledet. De jobbar ju med det här på heltid, det är deras yrke att köra långlopp.

Stannade du och drack blåbärssoppa?
– Jag tog ett par muggar sportdryck, men det blev faktiskt ingen blåbärssoppa. Alltså jag tänkte inte att det skulle bli som det blev. Men när man åker Vasaloppet så kör man med sin klunga. Den vill man inte släppa eftersom klungan hjälper mig att ta mig i mål på ett bra sätt. Men jag försökte heja på folk längs med banan!

Känner du dig som en vinnare?
– Som en vinnare... Nej jag känner mig inte som en vinnare. Jag är van vid att tänka mycket på resultat. När jag kommer i mål som 127:a och 20-30 minuter efter täten, då är det klart att jag inte känner mig som en vinnare. Men med tanke på den uppladdningen jag haft, och att jag nästan helt gett upp tanken på att åka Vasaloppet, så känner jag mig som en vinnare. Att jag faktiskt genomförde det!

Var det här ditt sista skidlopp?
– Om det var mitt sista skidlopp…. Jag vet faktiskt inte, det kan ha varit det. Jag kan absolut inte säga säkert om det var det. Jag har åkt så många skidlopp i mitt liv, och jag är redo att gå vidare, hitta nya sporter och grenar. Kanske fortsätta med några sporter som jag testat under klassikern, men i andra format. 

Idrottsglädjen
Trots att Johan numer är motionär så har han avklarat alla lopp med bravur, och försökt njuta av stämningen och glädjen i idrotten.

Johan, vad är grejen med sport – egentligen?
– Det är två grejer med sport. När jag var elit så jagade jag mina drömmar. Jag drömde om att bli världsmästare enda sedan jag var liten grabb. Proffslivet handlar om att jaga drömmar och analysera sig själv och skruva på de små detaljerna. Medan motionärsidrotten handlar om möten, att delta och att genomföra. Det som är härligt med den här typen av utövande är att jag blir så nyfiken på all kunskap som finns. Alla är så glada, kontra elitidrotten där man bara jagar resultat. Då är man inte glad om man inte vinner. Här är vinsten genomförandet.

Från sidan känns det som att du är helt oberörd när du går i mål?
– Jag kommer ifrån en elitidrott där man bara rasar över mållinjen. 15 kilometer skidor till exempel, tar ungefär 32 minuter. Det är riktig smärta på slutet. Medan etapperna i klassikern genomförs på cirka 2 timmar eller mer, då har jag inte uthålligheten att pressa mig så hårt så länge. Jag behöver gå ner en nivå där jag inte pushar min kondition så mycket, däremot tar mina ben och armar tar verkligen stopp.

En Svensk Klassiker
Klassikern är som sagt avklarad, knappt ett år efter att Johan lagt elitkarriären på hyllan. Vi var förstås nyfikna på hans tankar efter avslutad klassiker.

Skulle du göra om klassikern en gång till?
– Jag vet inte, inte nästa år i alla fall. Jag har upptäckt någonting nytt med idrotten. Skulle jag göra klassikern igen så skulle jag vilja göra det med några kompisar, men inte ensam igen, inte som det känns just nu. Det jag verkligen gillar med klassikern är att man får träna på olika saker. Inte som jag tränat innan, på endast en sport som jag ska bli jättebra på.

Det här handlar inte om smådetaljer. Det här handlar om att genomföra.

Vad är ditt starkaste minne av klassikern?
– Mitt starkaste minne är egentligen Vätternrundan skulle jag säga. Mest på grund utav att det var starten på min klassiker-satsning. Det är liksom lite banbrytande att kasta sig ut i något man känner sig otrygg i, som att cykla 30 mil. Förut har jag varit sjukt förberedd inför ett lopp – liksom varit superproffs. Tränat 1 000 timmar per år för att bli maximalt bra på min grej. Då vet man att det handlar om smådetaljer, det här handlar inte om smådetaljer. Det här handlar om att genomföra.

– Det starkaste minnet från Vätternrundan var när vi hade cyklat 15 mil och jag kände att jag suttit på cykeln hur länge som helst, och ser skylten ”150 kilometer kvar”. Då blev jag knäckt. Den känslan tror jag kommer sitta kvar.

Så det var ingen härlig känsla alls?
– Nej, men alla de här prövningarna är tuffa utmaningar. Det är inte som att jag kan göra grenarna på ett lätt sätt. Alla momenten är ju extremt tuffa för mig också. Att simma tre kilometer var också supertufft, eftersom jag simmat så lite innan.

Varför blir du sjuk inför varje lopp?
– Jag har inte blivit sjuk inför varje lopp! Bara inför 2 av 4, haha. Men sen hade jag ont i både knät och hälsenan inför Lidingöloppet. Så det är väl ingen start som varit helt självklar. Och så har det varit en ganska lång tid tillbaka. Ingenting har någonsin varit självklart när det gällt mina starter. Men Vasaloppet var ändå allra värst, eftersom jag låg i influensan. Men jag gjorde det, jag genomförde Vasaloppet. När jag såg skylten där det stod ”1 km kvar”, då tänkte jag , jag har åkt från Sälen till Mora, jag har tagit mig från en plats till en annan. Även fast jag kört 5-mil så är det inte på samma sätt. Det här har verkligen varit en utmanande och sjukt kul resa!